Jag heter Pontus och flyttade till Göteborg från Gävle hösten 2003 för att studera japanska på GU. Mitt livs bästa beslut. Det som började som ett svagt intresse för japansk kultur och språk utmynnade redan efter någon vecka över hiragana och katakana streck till en djup passion och livskall. Jag kommer i några inlägg berätta om min resa in i det japanska arbetslivet och mina härliga och kaotiska år i det japanska samhället.
Vissa kanske redan listat ut att jag och föregående skribent Martin bör ha vistats samtidigt vid GUs japanska institution året 2003, och det är alldeles riktigt. Martin var ekonomistudent med japansk inriktning och tog samma klasser som vi kursare. Det var nog få av oss, speciellt vi kursare, som hade några konkreta och realistiska drömmar om att jobba i Japan efter studierna. 2003 var för GU året då japanhysterin startade på allvar och jag har för mig att 70 studenter infann sig till de 50 platser som erbjöds. Japanska talande svenskar är väl fortfarande inte väldigt vanligt men vid den tiden så var det ovanligt och exotiskt och inte många rapporter om hur det var att bosätta sig i Japan och söka jobb och så vidare fanns att inhämta.
Efter några år av hårda strider om viktiga poäng inför utlandsstudier så började en efter en att röra sig mot Japan för utbytestudier efter vilka de flesta återvände hem till Sverige med starka drömmar om att få återvända. Så även jag. Jag var i Sapporo ett halvår vid Hokkaido Gakugei Daigaku och under denna period skrev jag reseblogg om mina dagar där. Denna följdes av en av mina äldre kurskamrater som började jobba för ett större svenskt företag efter c-kursen. Han hade länge haft stark passion till Japan och faktiskt arbetat där tidigare i livet och ville nu tillbaka. Han kontaktade mig under hösten 2005 och erbjöd mig att bli deras Au pair i Tokyo då han lyckades få anställning på företagets japanska division.
Detta var förstås en helt fantastisk nyhet och möjlighet att återvända till Japan. Jag skulle få bo och äta gratis under 1 år samt få en liten månadspenning som till och med räckte till att studera 2 dagar i veckan på Kai Nihongo Gakkou (vilken jag för övrigt varmt rekommenderar). Allt detta bara för att hjälpa till med de två små rara gossarna i familjen. Detta var alltså 2006 och då gick det fortfarande relativt lätt att skaffa internationell hemhjälp med visumstatus "dependent". Jag hade alltså 1 års visum. Min efterträdare på Au Pair-jobbet hade det lite tuffare då reglerna gjorde det omöjligt för familjen att erbjuda visum utan det fick lösas på andra sätt.
Under 2006 slog IKEA Japan upp dörrarna i deras första varuhus i Japan sedan den misslyckade satsningen på 70-talet. Som många vet är Japan trots det mångafassetterade intryck det ger ett homogent samhälle med försvinnande liten invandring och stark inhemsk kultur i både hem och på arbetsplatser. Detta insåg IKEA som själva har en världskänd stark "IKEA anda", "född ur den småländska myllan" som man lite fint kan uttrycka det. IKEA sökte "ambassadörer" för svenskhet och IKEA, personer som kunde Japan OCH Sverige. De hade anställt ca 30 stycken svenskar några år tidigare i YPP-young potential programme och 2006 lanserades uppföljaren: YPP2. Inbjudan till informationsmöten om detta skickades exklusivt ut i förväg till bland annat GUs japanska avdelning. Jag fick information om detta i det mejl som GU skickade mig under min Au Pair-tid. Det var bara att sätta sig och fila på CV och introduktionsbrev. Det IKEA Japan sökte och erbjöd var nästan för bra för att vara sant. Jag sökte, blev kallad på en intervju, sedan en till och efter nästan ett halvår efter att jag först skickat in mitt CV så kom mitt livs bästa mejl i december 2006. Tajmingen var perfekt, min Au Pair-tjänst skulle upphöra i slutet av december och IKEA Japan ville att jag skulle infinna mig på huvudkontoret ovanpå varuhuset i Funbashi, Chiba den 1 februari 2007. Jag åkte hem till Sverige och firade jul och förberedde mig inför nästa äventyr.
Ett alltför långt inlägg måhända, jag ska korta ner kommande berättelser.
/Ponchan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar